jag har frihet i blicken - precis som du

det kallas tvivel, det där som stör


jag har en konstig känsla i kroppen ikväll,
kan inte sätta fingret på vad det är..

utan att riktigt tänka har jag bara lyssnat på weeping willows och winnerbäcks deppiga låtar ikväll. ibland så hjälper det mig att förstå varför jag är som jag är.. men ofta gör det mer skada än nytta tyvär.

det är som om jag inte kan tillåta mig själv att vara lycklig och njuta av vad jag har, som om jag alltid väntar på att allt dåligt ska komma ikapp. det som får mig att bli allt annat än lycklig. jag är arg på mig själv och så rädd att den känslan jag har ska förstöra mycket av det fina jag har.


kallas tvivel, det där som stör
det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt

en obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
det känns tomt - eller hur?


ibland känner jag att det inte är värt det. det är inte värt att öppna sig och verkligen våga vara ärlig och visa sina innersta känslor, det ger mig ofta massa tårar och en huvudvärk jag helst klarar mig utan. jag kommer aldrig någonsin komma ur det och det känns som om jag bara skulle såra folk längs vägen. speciellt dom som betyder mest. det är egentligen där problemet ligger tror jag, att jag inte klarar av att göra människor illa och att jag därför hellre står utanför att kastar mig in i sånt som jag verkligen känner nåt för.

det är en sak med mina vänner, det finns dom som varit med länge och som jag verkligen vet var jag har. som har sett alla mina dåliga sidor och ändå tycker om mig. sen finns det dom jag har här i göteborg. det är nåt speciellt, som att man har hittat hem på nåt sätt. trots att det inte gått så lång tid sen vi alla träffades känns det som vi alltid känt varandra och dom finns alltid där, att veta det är en underbar känsla. vet inte vad jag skulle göra utan dom.. satt och raderade massa gamla sms i mobilen förut och hittade så mycket som berörde på olika sätt. bland annat ett helt underbart sms från erika som hon skickade en väldigt tidig morgon när vi var hemkomna från en av de underbaraste kvällarna någonsin :


"du är världens sötaste.
kött är överflödigt när du finns.
sov så gott så ses vi imorgon,
du är det bästa!"


det är mycket internt med det som står, men det förklarar verkligen hur den kvällen var och vad det fick mig att inse.

när det handlar om kärlek är allt mycket mer komplicerat, kanske inte för andra men för mig. nu mer än någonsin. det jag har är så fint och jag har träffat någon som berör mig som ingen annan. och jag hatar mig själv för att jag börjar tänka massa skit. kommer jag någonsin kunna känna mig bekväm med hur jag är och i den situation jag befinner mig i? på ett sätt så finns vänner kvar oavsett vad som händer men det är inte så med den man är kär i och har en relation med. jag har träffat en så fin människa så att jag ibland önskar att det inte fanns några andra känslor än vänskapliga. det skulle på nåt sätt få mig att känna mig tryggare, att jag inte behövde vara rädd att förlora personen på samma sätt. för vad finns kvar om kärleken inte fungerar? ofta ingenting och det är det jag är så rädd för. jag vill inte förlora det jag har. jag vill tro på evig vänskap men det fungerar inte alltid. jag försökte länge förneka vad jag kände och kämpa emot vad jag egentligen ville men jag lyckades inte. och det var precis det här jag var rädd för hela tiden. att jag skulle få nåt som betydde så mycket att jag inte skulle klara av att förlora det.


nu går det inte att förklara mer. allt är bara suddiga ord..




du älskar bara rött, och leker vacker romantik
det är så lätt att haka på, det är sån lockande mystik
men en dag är allting preskriberat och en del av din lyrik
jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0