jag ser en väg ut och den leder till dig..

go to war and fight this feeling



skriva hemtenta en hel fredag är inte det roligaste jag har gjort. det går riktigt dåligt.. blä! men om 30min ska jag och elin gå och köpa lite godis eller nåt så vi får lite uppmuntran. tänker sitta tills jag blir klar, vilket lär bli inatt nångång. tänkte det vore skönt att slippa ägna lördagen åt den också!

igårkväll var jag, jenny och karolina på sticky fingers och kollade på när kristian spelade! det var sjukt mycket folk där.. kristian hade skrivit upp oss på lista utifall det skulle vara kö.
han spelade inte så länge men igår var han riktigt riktigt bra! han har en sån energi..

han kan verkligen göra mig glad så det bubblar i kroppen men också ge mig klumpar i magen och ibland sömnlösa nätter. jag borde inte bry mig så mycket men jag kan inte låta bli. jag vill bara att han ska må bra och vara glad. någonting i hans blick när vi pratade igår fick mig illa till mods.. men fick nyss ett litet meddelande av honom att allt var okej så nu är jag lugn och kan koncentrera mig lite bättre på hemtentan. han kallade mig för morsa.. haha. han ska vara glad att jag bryr mig men det tror jag han är. det känns så..

nyss så mailade jag iväg en bild till finn som jag tog på han när de spelade i västerås i mars. en grymt snygg bild.. vore riktigt roligt att jobba som fotograf på konserter.


nej nu ska jag väl kanske byta om så jag kan gå ut med elin och handla lite välbehövligt godis..
imorn kommer andrea och erika tillbaks till stan så då ska vi ses alla tjejer och fira erikas födelsedag och sen gå ut. jag har dock bestämt mig för en lugn kväll.. tror jag behöver det.



Och jag var fyra små år då svärtan smög sig in i mig
Förlamade mitt öga och min fot
Och jag var nio små år då ryktet viskade sig fram;
Mot pojkens mörker och natt finns ingen bot


Så det var utan större hopp mitt hjärta lättade ankar och for
Det är utan större hopp jag önskar det tillbaks, men jag är van:


Det fördes ett sällsamt krig inuti min kropp
men ingen kan slåss som jag
Törsten rev och hoppet svek
men ändå lever jag kvar
kanske av ren vana...


Och jag var tio små år då svärtan klöste sig fast i mig
förrådde och förseglade min kropp
Och jag var elva små år då jag fick svärtan helt bre ut sig i mig
och lät den förmörka lät den helt ödelägga mitt hopp


Så det blev utan större trots jag lät mitt hjärta få fly och dog


som sagt, klumpar i magen..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0